Ett skript som körs på en webbsida har ingen allmän inställning som ändrar webbläsarens utgående proxy. Ett webbläsartillägg kan ha extra behörigheter, men det körs under en annan säkerhets- och konfigurationsmodell.

Den här skillnaden försvinner i gamla forumsvar. Kod som använder privilegierade Firefox-internals, äldre tilläggsmoduler eller övergivna add-on-SDK:er var aldrig ett vanligt webbside-API. Att klistra in ett sådant utdrag på en sida ger inte de behörigheterna.

Använd webbläsarens tilläggs-API

Ett Firefox-tillägg kan använda det dokumenterade proxy.settings-API:et med de behörigheter som krävs. Chrome erbjuder sitt eget proxy-tilläggs-API. Deras konfigurationsmodeller skiljer sig; kontrollera manifestkraven och de inställningar som stöds för den webbläsare du riktar in dig på.

Ett tillägg bör också ta hänsyn till policyer eller andra tillägg som styr samma inställning. Ett lyckat API-anrop är inte skäl att anta att varje destination nu följer den väg du avsåg. Granska den resulterande konfigurationen och bevara användarens möjlighet att återställa den.

Att ändra en fetch-URL ändrar destinationen

En webbsida kan anropa en applikationsserver som vidarebefordrar en begäran i dess ställe, enligt webbläsarens webbregler. I den konstruktionen ansluter webbläsaren till den applikationsservern. Den har inte installerat en allmän webbläsarproxy eller ändrat vägen som orelaterade flikar använder.

På samma sätt ändrar det inte anslutningens källadress att skicka ett huvud med en annan IP-adress. En destination kan tolka betrodd vidarebefordransmetadata enligt sin egen policy, men nätverksvägen är ett separat faktum.

Om ditt mål är en IP-byte-proxy för surfning, välj en lämplig post från listan med gratis proxyservrar och konfigurera en webbläsarproxy som stöds eller ett auktoriserat tillägg. Om målet är en webbapplikations fjärrhämtning, designa den funktionen kring dess faktiska server- och webbläsargränser.

Relaterade artiklar